villaldrigblivastur

Vi tog fästingsprutan igår.
Jag och min dotter. Inte kul. Varken nålen eller priset. 700 svenska riksdaler för mamma med dotter.
Inom en månad ska sprutan tas igen.
Befria min ynka plånbok från ytterligare 700 kronor.

Det snöar idag.
Det är grått.
Två decimeter snö under dagen, skulle jag tro.
Det blåser läskigt. Viner.
Man vill inte gå ut. Det går däremot alldeles förträffligt att ligga under sin pläd och läsa en god bok.
När mörkret fallit vågar jag mig ut för att skotta fram gångarna i trädgården.
Man blir ett mörkdjur såna här dagar.

En liten, smal gång från grinden till huset. En gång från huset till vedboden. En från huset till soptunnan till grinden.
Små söta gångar.
Sopbilen kommer under natten.
Jag ställer ut soptunnan på gatan.
Skottar framför grinden och in till brevlådan.
Så brevbäraren blir glad.
Eller inte måste pulsa i snö, i alla fall.

Och en nykrattad grusgång, doftande grönt gräs, blad som prasslar i vinden och rosa löjtnantshjärtan bredvid blå iris känns ganska avlägset en dag som denna.

Liksom fästingar.

Pfffffhahahaha!!!
Och skratta så man kiknar.
Ett hinder framträder..
eller plötsligt tar linjen slut
och man falleeeeeer.

Till Anna-Karin.

Jag har ont i magen.
På höger sida, om någon skulle undra.
Jag kan inte sova.
Och jag kan inte gå upp efter en värktablett eftersom jag har riktigt ont. Eller hämta varmvattenflaskan.

Mamma gav mig varm mjölk om natten när jag hade ont i magen. Och så skulle man ligga på mage, sa hon.
Mammor kan sånt.
Men ingen mamma här. Inte till mig, i alla fall.

Jag kan berätta en saga för mig själv.
Det distraherar kanske.
Alla sagor jag berättade för min syster, när vi krupit ner i sängarna, hade liknande tema.

Det var en gång... ett litet barndjur som lever i sin djurfamilj. (Vi säger kaniner den här gången). En dag springer barnet ut och leker med sina kompisar. De leker kurragömma vid skogsbrynet och den lilla kaninen, (Brun-öga säger vi att han heter i den här sagan), springer vilse i sina försök att hitta det bästa gömstället.
Han springer längre och längre in i skogen. Han är rädd. Han gör sig illa i benet. Han gråter.
Men då kliver en älg fram ur buskarna. Han är snäll. Han vet var Brun-öga bor, och han låter den lilla kaninen rida på hans rygg hem till de oroliga föräldrarna.
När de kommer hem är alla glada och det blir tårtkalas.
Snipp, snapp, snut... så är sagan slut.

Jag hade lite olika versioner för min syster. Det kanske var en liten björn som kommit vilse, kanske var det en räv som hittade honom, kanske gjorde han sig illa i armen eller på magen eller...
Där kom det igen.
Magen.

Jaha.
Ingen varm mjölk, ingen söt saga.
Men jag kan åtminstone lägga mig på mage och försöka sova.
God natt.