villaldrigblivastur

Jag har fått musarm.
Musarm!!!
Ärligt talat... det är väl bara VUXNA som får! Vuxna som sitter på kontor och sånt.
Det här känns inte bra.

Nästa kväll..
och Eva imponeras över sina kunskaper i högstadietyska.

Kraman, Gäspan, Hungran, Busan och lilla Sigrid. Har jag glömt någon?
Och Beppe. Älskade Beppe.

Jag är Gäspan, låtsas vi. Jag kryper in i mitt lilla skåp nu, och släcker lampan.
"God natt" säger Beppe.
"Klatjofs!!!"
"Neej, Busan. Vi ska sova nu" säger Beppe. I sin nattmössa.
Knasluva, enligt Busan.
"Jättebebisen med knasluvan".
"Färdig". För tredje gången.
Sigrid är färdig.
Då kan vi sova.

God natt.

Låt mig få presentera mig.
Mitt namn är Lily. Jag är maffialedare.
På Manhattan.
Jag och min maffia är på god väg att att ta över de olika stadsdelarna på ön. Little Italy, Chinatown, Midtown, Upper East Side..

Jag mutar domare, eliminerar agenter, slänger rivaliserande maffiaanhängare från högre byggnader vid Time Square, låter angivare simma med fiskarna..

Gissa om jag är cool.

Jag har ett alldeles eget jordklot, befolkat av människor av olika folkslag. Kineser, japaner, indianer.. män och kvinnor.

Jag sköter kärleksfullt om mina människor. Och mitt jordklot. Jag vattnar och värmer och formar.
Mina små arbetare bearbetar jorden. De arbetar hårt på gårdarna. De diskuterar med varandra.. "vi skulle behöva lite regn till grödorna" eller "skörden är på väg att regna bort".
De ber den gode Guden om hjälp. Jag ilar.

Ibland har jag, trots egenskap av Gud, misslyckats lite grand. De behöver regn, och jag har kanske givit dem en liten flod. Eller en lite större flod. Och mina människor kan inte simma.

De blir trötta, arbetarna.
Därför har de skapat en vacker, avkopplande zen-trädgård. De sitter i te-husen och suckar av välbehag. Bron, med det lilla vattenfallet, är en mycket stillsam och trevlig plats för meditation.

De har byggt en taverna. Efter ett gott dagsverke sitter de där och pratar och skrålar och rapar. Som på vilken annan pub som helst.

I vissa fall drar jag mig ut i rymden för att få en typ av överblick. Jag har etablerat kontakt med en annan, inte riktigt lika god, Gud. Hon har ett mycket större klot. Mitt klot ser ut som hennes måne.
Inte kul.

Godfinger, spelar jag.
Ett beroendeframkallande spel.
Åtminstone om man är lika barnslig som jag.

Var du, som jag, lättroad som barn... och älskade att titta på ett pennstreck som kunde bli lite vad som helst tack vare Pellepennan. Pellepennan och hans hustru, Suddagumman, hade två barn.. Sudderudden och Stumpan. De kallades också för Kluddabarnen.
1965 sändes tv-programmet för första gången.
Pellpennan ritade något som Suddegumman kom efter och suddade bort.
Stor dramatik på hög nivå.
Ni minns väl?

Det är vintersport nu. På tv.
Skidskytte idag.

Jag tittar inte mycket på sport. Är inte intresserad av sport alls, faktiskt.
Men vintersporterna tycker jag om. Längdskidor.
Jag funderar lite över varför.

Min pappa har, under min uppväxt, följt vintersporten. Framförallt skidskyttet. Ingen annan sport. Och jag har kommit fram till att jag måste ha tyckt att det var ganska trevligt att sitta i soffan med min far.. och tjoa.. och hoppas på våra svenska idrottsmän och kvinnor. Att ha något gemensamt. Pappa och jag.

Och det var så det var, något gemensamt, något som enade hela samhället över alla generationsgränser, när Ingemar Stenmark klev upp på prispallarna. I slutet av sjuttiotalet. Ett gemensamt nöje. Vår svenska hjälte. Vårt hopp. Vår tro.

Minns ni hur lektionen avbröts, fröken rullade in den fula, tjocka tv-apparaten på den där speciella, höga, bruna ställningen. Stenmark eller matematik? Stenmark.

Minns ni hur vi fick gå ifrån skolan till fritidsgården. För där fanns det tv. Och vi höll tummarna, svettades i händerna, adrenalinet höjdes, pulsen rusade, hjärtat stannade och hela Sverige stannade.
Och vi ropade i gemensam kör när allas vår man Ingemar Stenmark gick i mål på första plats. Hade vi egentligen trott något annat?

Så det är mycket möjligt att den ovärderliga tiden med min pappa, och de gemensamma stunderna med vår sjuttiotalshjälte Ingemar Stenmark, är en del av anledningen till att jag sitter här i soffan och hänger.
Vintersport.

I morse när jag vaknade var hela världen vit.
Eller, nja, det har snöat lite. Någon decimeter kanske. Eventuellt. Men genast blir allting lite ljusare.. lite vitare.. både marken och sinnet.

Visst känner du till uttrycket "efter jul". Ja, efter jul ska jag ta tag i det ena eller andra. Det är så mycket som ska göras nu. Innan jul.

Efter jul ska jag ringa SKB angående fonden, F-kassan om förändringar, ta tag i bytet av leverantör till kabel-tv och internet, säga upp prenumerationen av den där tidningen, nytt recept från läkare, vad fan håller försäkringsbolaget på med .....

Och jag ska slänga ut allt ur ett fullständigt ockuperat gästrum, som jag dessutom ska göra om till en tjusig walk in closet eftersom det finns skrattretande ont om förvaringsmöjligheter i ett sånt här gammalt hus, göra synundersökning och köpa nya glasögon, besöka tandläkaren, ordna ett sånt där papper från jag vet inte var för att få körtillstånd, besöka körskolan angående den fantastiska idén att ta körkort vid fyrtiotre års ålder.
Äta bättre och promenera och yoga varje dag ...

Det är efter jul nu.

Hur kommer det sig egentligen att jag inte har en husmor? En husmor som bereder mig frukost så här på morgonen. Som drar undan gardinerna och frågar om jag sovit gott. Som puffar till kudden när jag sätter mig upp för att få frukostbrickan framför mig.
EN HUSMOR SOM SER TILL ATT DET FINNS MJÖLK HEMMA TILL MORGONKAFFET.

Ingen mjölk finns det. Ingen husmor.
Och jag dricker inte kaffe utan mjölk.
Ni förstår att den här dagen inte börjar speciellt lovande.

Ägna sig åt att titta på två avsnitt av Sherlock Holmes kan man göra när man inte behöver yoga. Serien med Basil Rathbone från 1939-1946. Om ni inte har boxen - köp den.

Varit på en mycket liten promenad i den kyliga, soliga förmiddagen. Till bageriet. Bjudit granne på sista julfikat. Tänd brasa, tända ljus, Frank Sinatras Christmas album. Tända granen.

Semlorna har kommit redan, upptäckte jag i bageriet. Premiär.
Julmaten, lussekatterna, pepparkakorna och glöggen har just smaskats upp, och eftersom man gått upp några kilon under julhelgen tänker man att nu, äntligen, börjar vardagen igen. Och med den en något mer nyanserad kost.
Och vad ser man? Jo... att semlorna kommer till stan. Semlorna går till attack mot en redan svårt sargad, proppmätt, fultjock kropp. Mot en odisciplinerad och ångerfull själ.

Jag kryper ner under pläden för att vila mig inför yogan, ikväll kl 17.00. Man blir något utmattad av en sista julfika.
Det är väl på tiden att yogan kommer igång igen, tänker jag.
Tar fram paddan, loggar in på yogastudion för att dubbelkolla att den nya terminen börjar ikväll.
Och vad ser jag? Jaa.. yippee!
Terminen börjar nästa måndag! Alltså får jag ligga kvar här under min pläd utan dåligt samvete eftersom jag ju i alla fall inte har möjlighet att utföra gymnastiska övningar i studion.
Vadå göra yoga hemma? Trist.
Vadå några situps och armhävningar? Äsch.
Vadå gå på promenad?
Det skulle vara till bageriet då.
För en semla.

Har man en mat och sovklocka i kroppen är det inte mycket man kan göra något åt.
På helgerna, vid fyraslaget, brukar min sovklocka påminna om att det är hög tid att krypa ner under ullpläden. Med en bok. Familjen vet vid det här laget att "jag lägger mig och läser en stund" är en omskrivning av "jag lägger mig och tar en tupplur på minst en timme och jag sover inom tre sekunder". Jag plockar fram boken, och glasögonen, för jag tänker att just idag kanske jag lyckas läsa någon sida i alla fall.
Så mina vänner.. helg och kvart över fyra. "Jag lägger mig och läser en liten stund".

John Blund säger god natt... klockan 20:00. Han är tidig i kväll. Sömnglittret i mina ögon.
"God natt, alla barn".

På min Iphone... maken har ringt åtta gånger. Jag ringer tillbaka.
Maken orolig och upprörd över min match med presenningen.
Är det sant?
Nej, det är inte sant.

Oooooh maaaaaj gaaaaad, vad det har stormat i natt! Dundrat. Väst. Smattrat!
Och min stora fasa... att presenningen på poolen skulle blåsa upp! Scenariot att stå mitt i natten i regn och storm och fumla med en blå presenning:

Jag drar och jag sliter... stretar mot vinden. Presenningen är alldeles för tung, den blåser upp sig som ett fregattsegel i stormen.
Jag knyter upp knopar.. drar i presenningen.. knyter andra knopar och knyter om. (Värdelösa knopar, eftersom jag aldrig lärt mig den för tillfället alldeles nödvändiga konsten). Och jag tappar repen eftersom mina arbetshandskar är dyngsura. Jag tar av dem.. och drar igen. Inuti händerna bränner repet... knogarna är vita.. och när jag försöker släppa greppet om det stela, blöta, äckligt hala repet kan jag inte öppna handen för att den är så våt och iskall.
Så jag tappar fotfästet, i den lilla men för närvarande groteskt gigantiska backen, med mina fodrade gummistövlar mot den leriga marken. Vid det här laget totalt vansinnig försöker jag nå kanten på poolen. Jag lyckas efter otaliga leriga, hopplösa och värdelösa försök.. men presenningen är våt och förskräckligt hal... och jag slår huvudet i poolkanten och svär de allra värsta ord jag kan och presenningen glider ner i poolen.... Och..

Emil gör sina allra dummaste hyss.

Jag tar en Bamyl, och somnar om.

Nerkrupen under svalt täcke på hotellet.
Vilar inför kvällens dinerande.
Otåliga vänner redan i baren.

Så..
Från oss alla till er alla.. ett gott slut and a HAPPY NEW YEAR!!!
Drick mycket champagne under kvällen.